Utställning på Galleri Örsta 11 januari till 9 februari 2014
Recension i Nerikes allehanda 26 januari
Galleri Örsta:
Lars Rylander
Måleri
Han formar en bultande målerisk kropp vars energi strålar ur den allstädes närvarande röda färgen. Lars Rylander är förste utställare vårvintern 2014 på Galleri Örsta. Även om man omedelbart i det första rummet konfronteras med en färgskala som inte alls slår igenom mot de karaktäristiska röda valörer han annars är så bekant för, är det just den varma röda färgens grundton som bultar som ett varmt hjärta genom lokalerna.
Ja, det är smärtsamt vackert det röda som nästan gör mig yr mot de vita rummen och den vita vinter med lätt snöfall som finns där alldeles utanför galleriets fönster. Rött och vitt turas om att blända mig så länge jag är där. Det pendlar mellan det vitas oändliga vidd och det rödas påträngande intimitet, dess fysiska närhet.
Det är åtta år sedan senast ställde ut här – även då en vårvinter. Den varmröda färgen har blivit något av Lars Rylanders signum även om han som sagt prövar en ny mildare och ljusare färgskala i det första rummets svit av bilder, men mer om det senare.
Den röda färgen har en rad symboliska betydelser världen runt och även om den kan betyda såväl fara, krig som död i en del kulturer, är den också livets färg, blodets, energins, livskraftens.
Det röda kan även representera – med en basal psykologisk grund – en sorts prenatal värld. En inomkroppslig upplevelse där fostrets ”himmel” i moderlivets världsallt är röd som en solnedgång på planeten Mars. Prova själv att lägga din hand över en stark lampa och det rylanderskt röda flödar fram…
Hos Lars Rylander är det den färg som genererar det kreativa rum som blir hans bilder. Den skapar den ”agaragar-platta” varur bilderna nästan undermedvetet växer fram. Det röda blir energin som leder vidare, som föder de linjer, former och tecken som tränger sig upp i målningarnas ytplan.
Jag tänker att det inte är någon tillfällighet att många av hans målningar har stående så kallat japanskt format. Det är särskilt tydligt i den triptyk, eller i alla fall trio, som frontar en av fondväggarna i den stora salen.
I flera verk på den här utställningen pareras den röda varma grundtonen av emblematiska trumpetfanfarer som påminner om kalligrafitecken. Och så blir det en helhet: det röda för det röda japanska lacket och de mörka eller svarta tecknen eller formerna för kalligrafins tusch.
Det är en mycket kreativ färgrymd som vi ser utvecklas i bildsviten på Örsta. Ännu en gång artikulerad men med en kontrollerad abstrakt formspråk som när det hotar att stumna talar till betraktaren med sitt småsnatter i form av andra former och krumelurer.
Det är ingen revolutionerande förändring i det röda anslaget men här finns en virtuos förfining som inte känns som repriser och omtag, utan snarare som spännande nyanseringar.
Lars Rylander har försökt att överge det röda. I en svit målningar i entrésalen gör han det med snöns vita viskningar. Ljusa bilder som är pendanger till de röda fast på ett mera intimt sätt. De innehåller fler figurationer som för tankarna till gestaltade landskap med byggnader och olika topologiska objekt, liksom natur. De utstrålar som sagt något mildare, något som pockar på att vi går närmare och småpratar lite. Här finns inte risken att bli svedd av värmen för att inte säga den magmatiska hettan i de röda. Snarare vinterns lågmälda berättande om vila och väntan, av iakttagelse och längtan till den tid när det stora röda klotet stiger högre på himlen och livet vänder åter med full kraft.
STEFAN NILSON